Jul

Var e julen som man alltid älskade när man var liten? Jag minns att det kändes som en evighet från 1-24 december och man var så ivrig och hela kroppen var fylld av förväntan. Ja frågade hela tiden av mamma hur länge det var kvar till julen och hon svarade alltid att jag skulle räkna luckorna som var kvar på julkaledern. En gång så försökte jag till och med att få julen att komma tidigare, jag öppnade 2 luckor om dagen på julkalendern och mamma skrattade och sa att julen kommer inte fortare hur jag än gör.


Nuförtiden tycker jag att det går alldeles för fort. Julen känns som ett enda stressmoment och stressigare tycks det bli varenda år. Mycket att göra och alldeles för lite tid. Först ska de förbannade julgardinerna strykas och läggas upp (roligt med 18 meter fönster på övervåningen*suck*), juldukarna ska strykas och stearinet som har fastnat i dem ska bort, sedan ska man julstäda och julpynta, hinna med allt annat man ska göra på dagarna och VAD ska man köpa för julklappar?!? Var är pirret i magen och den underbara julfeelisen? E det såhär julen ska kännas för en vuxen? Fy vad tråkit isåfall...

Dagens låt: Faith Hill-Where Are You Christmas