Mjaaau nu vill jag bara busa med mina vänner :) E på skojhumör idag!
Jag heter Charlotte och är 21 år och studerar till barnträdgårdslärare. Mitt liv har hittills varit en berg&dalbana, med endast nedförsbackar. Jag kämpar och ser fram emot den dag då livet vänder och blir något så när bra.
fredag 27 maj 2011
tisdag 17 maj 2011
Kram!
Idag har det varit en sån där dag då jag bara velat gå och dränka mig i närmaste rapadik....... Men som tur e så har jag världens bästa vänner som kom och förgyllde min dag, så dagen som började med stor besvikelse och många tårar slutade ändå relativt bra. Dagen skulle ha kunnat bli ännu bättre, bara jag sko ha fått träffa gulla... Men man kan ju inte få allt..
söndag 15 maj 2011
...
Hur hittar man tillbaka? Det här var jag, men det var länge sedan. Självförtroendet och självkänslan var på topp. I miss it
måndag 2 maj 2011
Sova
Jag vill bara sova. vill int ork int annat nu. skolan tar livet av mig ;) skoltröttheten har aldrig varit värre. vill vara hund nu, bara sova å sova :P
söndag 1 maj 2011
Changes
Jag har svårt att ändra på mig. Jag tycker att alla någon gång har problem med detta.
Alla vet vi hur svårt det är att ändra exempelvis matvanor och dyl. och ju längre vi är samma, desto svårare blir det att ändras. Jag lider av det här. Jag vet hur just den här smärtan känns, och det blir en konstig trygghet. Madness... Jag tror att man delvis inte vågar ändra just för att man inte vet hur nästa smärta kommer att bli, vissa blir aldrig sig själva av ändringar, jag vill inte ändra på mig. Tänk om ingen känner mig längre, tänk om inte ändringarna accepteras av de som finns runt mig? Jag är mest rädd att jag själv inte ska känna igen mig. Det jag lever i nu kan jag kontrollera, jag vet hur jag ska göra när jag är ledsen, jag vet hur jag ska göra när jag får ångest, jag pratar av mig när jag är arg osv. Mitt system känns inte rätt, motivation har jag för att kunna ändra, men jag vill inte. Den här smärtan/livet känner jag till, just nu är det en trygghet
Alla vet vi hur svårt det är att ändra exempelvis matvanor och dyl. och ju längre vi är samma, desto svårare blir det att ändras. Jag lider av det här. Jag vet hur just den här smärtan känns, och det blir en konstig trygghet. Madness... Jag tror att man delvis inte vågar ändra just för att man inte vet hur nästa smärta kommer att bli, vissa blir aldrig sig själva av ändringar, jag vill inte ändra på mig. Tänk om ingen känner mig längre, tänk om inte ändringarna accepteras av de som finns runt mig? Jag är mest rädd att jag själv inte ska känna igen mig. Det jag lever i nu kan jag kontrollera, jag vet hur jag ska göra när jag är ledsen, jag vet hur jag ska göra när jag får ångest, jag pratar av mig när jag är arg osv. Mitt system känns inte rätt, motivation har jag för att kunna ändra, men jag vill inte. Den här smärtan/livet känner jag till, just nu är det en trygghet
Love ^^
Ohana betyder familj,
familj betyder att ingen lämnas utanför,
eller glöms bort
Lilo & Stitch filmerna e så bäst :) <3
@ work
Sitter och vaktar tavlorna nu, 1h och 20 min avklarad, 5h och 40 min kvar ;) Har haft ganska många besökare idag. Kom gärna och hälsa på ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)